Om boken: 2005 / I Pavel Florensky smälter den ryska andens fullhet och unika samman, själva andan som fick ödet att bli ett deja vu för sig själv , redan innan den såg dagens ljus. Vi lär oss att ge denna anda sin rätt genom att fördjupa oss i dess meritförteckning. En sen frukt i väntan på dess oförlåtligt tidiga avgång, ett barn som har hamnat i ålderdom, eller, med Nietzsches ord: "Våren och höstens ödesdigra samtidighet" - sådan är stämgaffeln med vilken vi stämmer vår uppfattning om den ryska andan, för att inte hamna under förtrollningen av dess europeiskhet. För precis som det är sant att denna anda (från Peter den store) uppstår i linje med Europa och vill vara Europa, är det lika sant att det med en sådan egenhet knappast var möjligt att undvika en stark moteffekt.